Nu är det dags för en paus

S/Y Looma IV på ankare i solnedgången.

S/Y Looma IV på ankare i solnedgången.

Efter vårt trevliga besök hos Jerry och Ulla i Castine fortsatte vi att utforska Maine. Nästa stopp var en liten ö längst ute i kustbandet som heter Swans Island där man verkligen hittar det genuina Maine där hummerfiske dominerar livet på ön. Här lade vi oss på en lokal boj då det var helt omöjligt att ankra i viken vid hamnen på grund av alla hummertinor överallt. Lite roligt var att till bojen var en liten pet-flaska knuten i vilken man skulle lägga bojavgiften. I vår flaska låg redan pengar för en natt så här litar man verkligen på människor och vittjar uppenbarligen inte flaskorna varje dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Väl på plats tog vi oss in till hamnen där det rådde full aktivitet med att lasta av och sortera hummer från fiskebåtarna som en efter en kom in från havet. Det är många gånger en familjeverksamhet där man och hustru jobbar tillsammans på båten. Vi såg även helt kvinnliga besättningar men vanligast är nog ändå män som fiskar. På ön finns inte mycket men vi tog en promenad upp till öns butik där vi inhandlade diverse godsaker. Efter det fortsatte vi till fyren vid hamninloppet som, så många andra fyrar, låg väldigt vackert ut mot havet och med en fantastisk utsikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa dag seglade vi vidare upp mot South West Harbour där våra vänner Klaus och Katrin på S/Y Saphir och Cynthia och Jamie på S/Y Pacific Hights befann sig. Detta område är känt för fin vandring upp på bergen. Vi ankrade upp och hade en trevlig kväll tillsammans med de andra där vi planerade att ge oss ut på vandring dagen efter. Tyvärr blev det ingen vandring för oss då Mads plötsligt fick ryggskott och blev sängliggandes i nästan 2 dagar. Eftersom vi ville se mer av Maine och vi hade datum att passa i Camden där vi skulle delta i ett OCC-möte (segelklubb vi är medlemmar i) och sedan delta i ett litet OCC Maine mini-cruise, beslutade vi oss för att segla vidare så snart Mads var på benen igen. Vi seglade så till en ö som heter Isle au Haut och Klaus och Katrin gjorde oss sällskap. Här finns ett litet samhälle och folk är som vanligt här i Maine vänliga och vill man vandra finns det fina vandringsleder även här. Nästa stopp var Islesboro på en ö som heter North Haven där vi stannade natten innan vi skulle vara i Camden. Det var vi inte ensamma om att planera och det var ganska fullt i ankringsviken där många av båtarna var som vi OCC-medlemmar. Så klart tog vi en promenad och utforskade de vackra omgivningarna. Nästa morgon seglade vi över till Camden och lade oss på en boj som vi hade bokat i förväg. Hit kom även Klaus och Katrin och igen Cynthia och Jamie och vi hade ännu en kanontrevlig kväll tillsammans som alltid.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa dag var det OCC-möte i Camden Yacht Clubs lokaler och vi var 135 deltagare från många länder som deltog. Den äldste var 103 år och kom dit i egen motorbåt med sin 96 åriga fru. Dagen efter startade OCC mini-cruise som leddes av medlemmar från trakten och var ett 15-tal båtar, bland annat våra seglarvänner Klaus och Katrin samt Trip och Nicole. Vi besökte 4 olika ställen under lika många dagar och vi fick se både fina och intressanta platser vi säkerligen inte hade upptäckt om vi seglat runt själva i området. Bland annat var vi på Hurricane Island, en liten ö där det bedrivs utbildning och forskning för marin miljö. Studenterna på ön förevisade lite av vad de höll på med. Bland annat forskade de på att odla kammusslor i vattnen runt omkring ön. Detta som försök till att hitta alternativ till hummerfiske då man vet att hummrarna flyttar allt mer norrut på grund av att Maines vatten blir varmare. (Inte för att vi kände av den förändringen när vi doppade oss från båten.) Men kammusselodling fungerar tydligen väldigt bra och är helt klart ett framtida alternativ för fiskenäringen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fick även en guidad tur runt ön som tidigare varit ett stenbrott och det hade bott runt 1000 personer som mest och av olika nationaliteter. Bland annat en stor del svenskar som arbetade med grovarbetet som stenhuggare. Sen var det även en hel del italienare som gjorde konstverk av stenen. Vi såg historiska spår och berättelser om svenska stenhuggare på flera ställen runt om i Maine då det bröts enorma mängder sten till uppbyggnaderna av de amerikanska storstäderna runt det förra sekelskiftet. Vi besökte även ett museum för en mycket känd amerikansk konstnär som hette Andrew Wyeth vars kändaste målning och som är en riktig klassiker i amerikansk konsthistoria, är ”Christinas world” och som idag hänger på Moderna Art Museum, MoMA i New York. Förutom alla sevärdheterna hade vi jättetrevliga kvällar tillsammans där alla tog med sig något ätbart att dela med sig av och sitt eget dricka, en så kallad “Potluck”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När mini-cruisen var slut seglade vi tillsammans med Klaus och Katrin och Trip och Nicole till en vik som heter Tenants Harbor där vi firade Klaus födelsedag. Först promenerade vi till byns fyr som även var ett museum. Denna fyr förekommer i filmen ”Forrest Gump” vilket orten är mycket stolt över. Därefter blev det goda drinkar och ostron på en jättetrevlig lokal bar och sedan avslutades dagen ombord hos Klaus och Katrin som bjöd på en traditionell klassisk tysk ”söndagsmiddag”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Detta blev sista natten med gänget då vi nu var tvungna att tänka på att vända fören söder ut eftersom vi snart skulle flyga hem till Europa och därför ta upp båten nere i Chesapeak Bay i mitten av september. Vi gjorde en nattsegling från Maine ned till en stad som heter Gloucester i Massachusetts. Efter ett ganska tufft avslut där vindarna och vågorna tilltog alltmer från tidig morgon och ökade alltjämt, surfade vi in mellan pirarmarna till Gloucsters ytterhamn vid 9-tiden på morgonen. Här hade vi avtalat att äta lunch samma dag med goda vänner Wendy och Bob som om sommaren bor en liten bit bort från Gloucster och under vintertid bor i Karibien på vår favorit ö, Carriacou. Och det blåste rätt bra även inne i hamnområdet så vi beslutade oss för att ta en boj i den inre hamnen så vi kunde koppla av och känna oss trygga med att rätt omgående lämna båten för vårt lunchmöte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det blev ett kärt återseende och en mycket trevlig lång lunch. Vi hade ju lite bråttom och tidigt nästa morgon fortsatte vi söder ut och hann ta oss igenom Cap cod canal innan vi ankrade upp i mörkret strax efter vi kommit igenom kanalen. Så var det på det igen, tidigt nästa morgon seglade vi till Newport där vi stannade i 2 dagar. Nästa stopp blev 1 natt utanför Fishers Island och nu var vi i Long Island sound som går hela vägen ned mot New York. Det blev ytterligare en nattankring innan vi var framme vid Port Washington på Long Island där vi planerade att stanna ett tag eftersom vi inte kunde fortsätta söderut förrän orkanen Dorian som beslutat sig att förflytta sig upp längs den amerikanska kusten passerat förbi ute på Atlanten. Lite nervöst kändes det ändå eftersom det inte gick att säga hur nära eller hur långt ifrån orkanen skulle gå utanför den Amerikanska kusten där vi befann oss. Oavsett vågade vi inte ge oss ut på havet från New York söder ut innan den passerat. Det blev till att vi stannade i Port Washington i en vecka och det var ganska skönt att ligga stilla ett tag efter att ha varit i ständig rörelse i ett par veckor. Vi passade på att städa ur båten grundligt så var det gjort när vi kom fram till Chesapeak. Vi visste ju inte när vi skulle kunna komma dit för även om Dorian passerat behövde vi ha vind åt rätt håll för att kunna gå ut till havs och segla ned dit. Vi tog även tåget in till New York, gick på bio och passade på att springa en del när vi nu hade möjligheten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så kom då Dorian uppför kusten och vi hade en del vind men inget överdrivet, runt 10 meter per sekund med upp till 15 meter per sekund i byarna, under en dag och en natt och sen var den förbi. Vi väntade ytterligare ett dygn för havet att lägga sig och sedan lämnade vi Port Washington i gryningen och styrde mot New York. Än en gång fick vi på egen köl åka längs Manhattan och det var precis lika häftigt som förra gången. Vi fortsatte direkt ut till havs och vi hade nästan ingen vind så vi fick gå för motor nästan hela vägen. Men hellre det än motvind och vi behövde verkligen komma ned för nu var det bara drygt en vecka till vi skulle ta upp båten. Efter en lugn natt, mestadels för motor, valde vi att hellre än att gå ute till havs för motor, gå upp i Delaware Bay och Delaware Canal in i Chesapeak. Och eftersom vi nu istället kom uppifrån in i Chesapeak Bay, tänkte vi att nu kan vi passa på att stanna en natt i Annapolis och hälsa på vår kompis Peter från Sydafrika som vi träffade första gången på Tobago och sedan på Martinique där vi firade både julafton och nyårsafton tillsammans. Nu hade även hans frun Trudi anlsutit efter att ha varit hemma i Sydafrika för att operera en axelskada och det var så klart kul att äntligen få träffa henne. Sagt och gjort. Vi seglade natt mot Annapolis och kom fram på morgonkvisten och ankrade upp bredvid Peter och Trudi som låg på ankare. Det var verkligen kul att ses igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Peter och Trudi hade varit igenom en mycket obehaglig incident ute till havs utanför Chesapeak Bay. De hade hamnat i en mini-tornado i samband med en stor åskfront som passerade. På ungefär en halvminut ökade vinden från ca 8 m/s till närmare 30-40 m/s eller mer och båten slogs sidvärs ned i vattnet så att masten knäcktes. En helt otroligt och otäck upplevelse. Så nu låg de här i Annapolis och väntade på ny mast och nya segel samt reparerade lite annat som gick sönder. Vi kollade upp med marinan vilken vi låg utanför vad det skulle kosta att ta upp båten här och beslutade vi oss hastigt och lustigt att ta upp båten här istället för i Deltaville som planerat. Det blev en hektisk vecka med att fixa S/Y Looma IV som verkligen behövde uppfräschning efter ett konstant seglande under en längre tid, både innan hon gick upp på land och efter hon stod på backen. Och nu skiner och blänker S/Y Looma IV som aldrig förr och det kändes riktigt bra att lämna henne när vi nu skulle flyga hem till Europa!

2 reaktion på “Nu är det dags för en paus

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.