Lite kallare, men ack så vackert!

Klassisk vy i Maine med natur och vackra båtar.

Klassisk vy i Maine med natur och vackra båtar.

EFTER ATT LOTTAS DOTTER SUSANNA LÄMNAT OSS EFTER 17 MYSIGA DAGAR TILLSAMMANS, STOD DET INTE PÅ INNAN VI ÅTER IGEN FICK ETT EFTERLÄNGTAT OCH KÄRT BESÖK. Denna gång var det Mads familj och Mads mor Tove och Mads syster Mette som flög in till Boston från Danmark. Mette har besökt oss flera gånger tidigare under vår resa men det var första gången Mads mor kommit på besök på båten och vi var lite oroliga för hur detta skulle gå med tanke på ålder (83) och ingen båtvana. Tji fick vi, för allt gick galant och vi är så otroligt imponerade av Tove som klättrade in och ur jollar från båten och bryggkanter som ingenting. Självklart hade vi förberett och tänkt ut bästa möjliga och enklaste väg och sätt, men ändå, helt imponerande!

Mer av Boston
Det gick några dagar mellan att Susanna lämnade oss och att Mads familj kom på besök. Vi passade på att städa, tvätta, gå på bio och fixa i båten och låg fortsatt kvar ute på ankringsplatsen mitt i Boston hamn. Dagen då Mette och Tove kom hade vi bokat en boj i en av marinorna som ligger mitt i Boston. Att boka en bryggplats i själva marinan tyckte vi inte var inte försvarbart kostnadsmässigt, då det skulle kosta oss $5/fot och vår båt är 43 fot vilket skulle bli $215/natt, dvs cirka 2000 kr/natt och vår plan var att vi skulle stanna 3 nätter innan vi fortsatte upp till Maine. Plötsligt kändes $75/natt för bojplatsen nästan billigt! Det tog bara ett par minuter in till marinan med vår jolle och sedan var vi verkligen mitt i Boston vilket gjorde att det nästan kändes som att det var värt pengarna. Det trickigaste och det vi var mest oroliga för var ju hur det skulle gå med Tove att ta sig i och ur jollen samt upp på båten. Men som jag skrev tidigare, så gick det ju alldeles utmärkt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde Boston tillsammans i 2 dagar vilket även självklart även denna gång inkluderade god mat i de italienska kvarteren. På den tredje dagen hade Mette och Tove hyrt en bil för att köra upp till Camden i Maine där vi bokat en plats på en flytande brygga mitt i hamnen. Vi skulle så segla upp till Camden. Nu är det ju lite skillnad på fartförhållandena att segla och köra bil och denna sträcka skulle ta ungefär 4 timmar att köra bil på landbacken medan det skulle ta oss att segla mellan 1 och 2 dygn beroende på vind. Men det löste vi genom att boka 2 nätter på hotell i Camden till damerna för att vänta in oss. Vindarna var med oss och vi hade både mer vind än utlovat och från ”fel” håll enligt prognosen vilket gjorde att vi gjorde riktigt god fart hela dagen och natten. Först tidigt nästa morgon avtog vinden och vi fick varva motor med segel fram till Camden dit vi ankom efter lite drygt ett dygn.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Transporter norrut
När solen stod upp kände vi att nu har vi helt klart passerat en klimatzon. Luften var, fastän solen sken, mycket kallare ute på sjön och det behövdes en tjock tröja på och även kvällarna här är mycket kyligare än vi varit vana vid på mycket länge. Våra sedan snart 2 år sedan vakuumförpackade täcken har kommit fram ur gömmorna och värmer gott om nätterna. Och vyerna är vidunderligt vackra! Naturen dominerade med skog och klippor, runda berg i bakgrunden och många vita segel från rikligt med segelbåtar ute på vattnet. Det kändes precis som att segla i Skandinavien och landskapet påminner mycket om Stockholms skärgård och det lite nordligare Höga kusten. Det som skiljer sig från det vi är vana vid är tidvattnet på 3 meter och hummertinorna. Hummertinorna ja, och då talar vi hummertinor ”en masse”! Det går inte att beskriva med ord och inte heller går det att fånga på bild, hur många hummertinor det kan vara i vattnet på sina ställen. Tinorna märks med små bojar på vattenytan och till varje boj sitter det fäst i tampar omkring 4 stycken tinor på botten. Det går inte mer än 20 meter mellan bojarna och det blir till att åka slalom ibland. Det måste vara ett mirakel att det finns några humrar kvar överhuvudtaget. Vi läste faktiskt i en lokaltidning häromdagen att det varit lite bekymmersamt med hummerfisket så här långt in på säsongen, som varit sämre än normalt. Fast det befararna man beror på vattentemperaturen som stiger i havet vilket skulle få förödande effekter för Maines framtid och ekonomi. Det är många längs denna kust som försörjer sig på och lever av havet, framförallt av hummerfisket. Vi lekte även med idén om att vi i teorin skulle kunna ankra upp med häckankaret och gå in mot en klippa som vi gör i Sverige, men kom strax på att med ett tidvatten på 3 meter är det inte en helt klok idé. Det skulle bli till att stå på botten ett par gånger per dygn och det skulle ju inte vara så bra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då vi inte hade någon båtplats bokad förrän nästa dag och damerna bodde på hotell, ankrade vi för natten i en vik på en ö mitt emot Camden och nästa dag kunde vi lägga oss vid bryggan och Tove och Mette kunde åter flytta ombord på S/Y Looma IV.

På tur i Maine
Under återstoden av tiden Mette och Toves besök låg vi i Camden som vi hade som vår bas. Därifrån gjorde vi utflykter på land med bil och även några segelutflykter, både en dagtur och även en övernattning i en vik vid en närliggande ö. Camden grundades i slutet på 1700-talet och är en mycket charmig och mysig liten stad med fina hus och som har en genuint gammal seglartradition med flest klassiska och gamla skonare och skepp i hamnen. Staden har många fina gallerier och hantverksbutiker och vi har besökt dem alla! Trevliga och bra restauranger, naturen runt knuten och havet på tröskeln. Kort sagt, det är lätt att trivas här och det gjorde vi stort allihop.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Våra vänner Katrine och Klaus från Schweiz på båten S/Y Saphir kom förbi Camden för en natt och det var så kul att ses igen. Sist vi såg varandra var på Grenada i juni förra året. Och även om våra båtar under förra orkansäsongen låg inte långt från varandra på samma varv på Trinidad, så hann vi aldrig ses där. När vi så tog ut på en segeltur med övernattning möttes vi upp i samma vik och fick ännu en riktigt trevlig kväll tillsammans. Under vår första vecka i Maine pågick ”Maines Lobster festival” i en stad som heter Rockland. Självklart åkte vi dit och festade på utbudet av stora ångkokta och alldeles färsk hummer.  Så gott! Vidare körde vi till och med upp till gränsen mellan USA och Kanada då vår sjukförsäkring som vi har via Topsail, som har särskilt framtagna sjukförsäkringar för långfärdsseglare, av någon anledning när det gäller vistelse i USA inte annars är begränsat till vistelsen i landet max 89 dagar i taget. Men det räckte med att vi körde över gränsen till Kanada och bad snällt om en stämpel i våra pass för att sedan runda tullhusen och langa fram passen igen till de amerikanska gränsvakterna. Det tog oss ca 15 minuter allt som allt! Smidigt och enkelt. Även inlandet av Maine är otroligt vackert och friluftslivet i alla dess former härskar här sommar som vinter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avsked igen
Efter även 17 dagar var det dags för Mette och Tove att köra tillbaka till Boston och flyga hem till Köpenhamn. Efter att vädret dagen innan bjudit på dimma hela dagen bjöd denna dag på en rejält regnig, dimmig och gråmulen dag, den allra första sedan vi kom till Maine som tur var. Maine är känt för sin dimma och vi hade haft tur och klarat oss från den fram till nu. Vi körde båten in till gästbryggan där vi lastade av och vinkade av damerna. Därefter fyllde vi vattentankarna och tankade diesel innan vi fortsatte ut till ön mitt emot där vi låg vår första natt i Maine för att sammanstråla med våra amerikanska vänner, Trip och Nichole på S/V Kalyra, som vi lärde känna i den vik utanför New York, The Great Kills, där vi ankrade i väntan på att Lottas dotter skulle komma. Vi hade redan mött upp lite kort med dem på en drink i Camden några dagar tidigare då vi båda hade besök ombord. På kvällen blev vi bjudna ombord på S/V Kalyra tillsammans med några goda vänner till dem som också låg i samma vik. Det blev en, som alltid i deras sällskap, mycket trevlig kväll. Nästa morgon kl.8 samlades vi allihop på bryggan till en av öarna i viken där vi låg för en morgonpromenad på vandringsleden runt den lilla ön. Natten och morgonen hade bjudit på riktigt tjock dimma som precis lättat när vi steg i land och solen värmde och skogen glittrade av fuktdroppar i solskenet längs vandringsleden. Allt var stilla och det var en underbart vacker morgon som dessutom tillbringades i mycket trevligt sällskap. Därefter åkte de båda andra båtarna vidare och vi beslutade oss för att stanna ytterligare en natt. Vi behövde verkligen bara vara och även städa ur båten och ställa i ordning allt som vi stuvat och staplat där det gick för att göra plats för våra besökare. Det kändes ibland som att vi inte hittade någonting längre. Det blev en lugn pysseldag med sommarpratare i hörlurarna och sakta med säkert kändes det som att ordningen återställdes i båten igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mot nya vackra vyer
Följande morgon sov vi tills vi vaknade av oss själva, tog ett (mycket) friskt morgondopp och åt frukost i lugn och ro. En trevlig båtgranne kom över och frågade om vi hade en borrmaskin att låna ut och vi plockade i ordning för avfärd under tiden till han kom tillbaka med borren. Dagens destination var en liten stad som heter Castine och som är en av Maines mest historiska städer. Förutom att området varit hemtrakter för flertalet indianstammar finns här en av de äldsta bosättningarna i Nord Amerika där fransmän bosatte sig på platsen redan år 1611. Området har ockuperats av fransmännen, engelsmännen och holländare i omgångar och många strider har ägt rum här och runt staden finns rester av ett flertal gamla fort.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu var det inte helt för historiens skull som vi kom hit, även om det var en nog så intressant och rolig miljö att utforska och upptäcka. Anledningen var att vi skulle besöka ett svensk/amerikanskt par, Jerry och Ulla, som bor i Castine om sommaren. De är seglare och hade seglat igenom Camden hamn en dag när vi låg där och sett vår svenska flagga på båten. Vi har inte ombord vid tillfället. Men, de googlade vårt båtnamn och hittade vår hemsida med våra kontaktuppgifter och mailade därefter ett trevligt mail där de bjöd in oss till Castine om vi hade vägarna förbi. Vi läste på om Castine och tyckte att det lät som en mycket trevlig och intressant stad att besöka och tackade ja till inbjudan. Vi ankrade upp i en underbart fin och lugn vik en liten bit ifrån själva staden. Så här tyst och stilla har vi inte legat på mycket länge. Vi vandrade runt i Castine och följde en historisk karta över alla hus och historiska landmärken samt ut till Castines fina fyr. Här känns verkligen åter igen historiens vingslag väldigt tydligt och de flesta hus är riktigt gamla och med en egen historia. Från tidigt 1800-tal fram till slutet av seklet blomstrade Castine och var en av USAs rikaste städer per capita med inkomster främst från havet i form av fiske, salt och båtbyggeri men även turism. Staden är även känd för sina cirka 300 stycken 160 år gamla almträd. Dessa träd planterades i enlighet med en gammal amerikansk tradition där almträd representerar frihet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På eftermiddagen kom Jerry och hämtade oss i hamnen i sin bil och vi fick en kort guidad rundtur i staden. Därefter åkte vi hem till deras fantastiskt fina hus fyllt med ett skandinaviskt ljus och nordisk inredning. Så fint! Jerry och Ulla bor här om sommaren och om vintern sedan många år, bor de i Göteborg varifrån Ulla kommer. De är båda forskare inom njurmedicin och numera är det endast Jerry som ett par dagar i veckan föreläser och undervisar i medicin och njurforskning på universitetet i Göteborg. Vårt värdpar bjöd på en otrolig gästfrihet med en fantastiskt god middag, lån av tvättmaskin och torktumlare, erbjudande om skjuts till mataffär och en mycket trevlig kväll! Tänk så lyckligt lottade vi är med att få alla dessa möjligheter till nya härliga och spännande bekantskaper där nyckeln till denna sesams dörr är seglingen och S/Y Looma IV!

Maine så här långt
Tycker vi mycket om! Även om det är lite (ganska mycket) kallare än vad vi haft på mycket länge och vi fryser en hel del. Vi måste bara vänja oss till att klä på oss ordentligt. Vattnet är ungefär 15 grader kallare än vi vant oss till men vi badar ändå och tar gärna ett kvickt friskt morgondopp, fort i och ännu fortare upp. Landskapet är vacker och vyerna och horisonterna känns bekanta och nästan som hemma. Naturen och dess flora och fauna är nästan en fullständig kopia av Skandinavien såväl blommor i skogen som i trädgårdar, bara lite större och frodigare. Vi har plockat vildhallon på öarna med samma gudomligt goda sötma precis som hemma. Vi har också köpt vilda blåbär, ty här finns mycket odlade blåbär, som ser ut som de svenska men de är av en annan lågväxande sort och smakar inte lika mycket jämfört med ett svenskt blåbär och de färgar inte på fingrarna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Maine är särskilt känt för, förutom den vackra naturen och landskapet, sina många och vackra fyrar och för sin dimma. Här skulle man lätt kunna tillbringa en sommar med fyr-spotting! Och alla dessa vackra gamla klassiska skutor, skonare och segelbåtar som vi möter ute på vattnet och i hamnarna De är så vackra med sina nautiska hantverksdetaljer och fina linjer! Vi kan inte låta bli att fotografera fyrar och båtar som kommer i vår väg. Djurlivet är rikt och vi har sett en hel del säl och tumlare i vattnen omkring oss. Fågellivet är stort med mycket sjöfågel som skarv, mås, tärnor och örnarter som Ospreys och Bald headed eagles. Och Volvobilar! Över allt ser vi Volvobilar! Ibland undrar vi om här inte finns lika många Volvobilar som i Stockholmsområdet. Det är i alla fall helt klart bilen man ska ha här. Vi har till och med sett en gammal Volvo Amazon kombi i helt perfekt skick. Tydligen ägd av en 86-årig herre och som är hans ögonsten!

Byar och städer längs vattnet är pittoreska och välbehållna med många vackra hus och tillhörande trädgårdar. (Och vi fotograferar och fotograferar.) Kommer man en bit inåt land och upp mot bergen ser det ofta helt annorlunda ut med mer slitna små städer med hus i stort behov av underhåll. Förvånansvärt många hus längs vägarna är så kallade Mobile homes, som ganska stora permanenta husvagnshus, som vi gissar (och hoppas) har isolerats och panelats för ett året-runt boende. Säkert en billig och kanske bra lösning när pengar till ett boende är en trång faktor. Men annars får man nog säga att Maine är en välmående stat och att här finns något att göra för alla, vare sig man gillar berg, vatten eller mitt emellan!

3 reaktion på “Lite kallare, men ack så vackert!

  1. Endnu en skøn beretning. Dejligt at følge Jer – men jeg er nu glad for Tove er hjemme igen. Selvom hun kun var her kort for at tage til Langbortistan på herlig ferie. Ved hun glæder sig til besøg sidst på ugen – hvor I jo er i 🇩🇰 og 🇸🇪.
    Snart er det Per´s og min tur til at opleve verden – vi tager 12 dage til Japan.
    Hyg Jer – nyd Portugal – pas godt på Jer selv og hav det rigtig godt.
    Knus Elin

  2. Endnu en dejlig beretning Lotta, altid dejligt at læse dine meget velskrevne historier. Glæder mig meget til at se jer begge.
    Kærligst
    Tove

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.