Historiens vingslag

Bröderna Wright.

Bröderna Wright.

VI SEGLAR OCH SEGLAR OCH UPPLEVER SÅ OTROLIGT MYCKET FINT OCH VACKERT LÄNGS VÄGEN ATT DET ÄR SVÅRT ATT HÅLLA REDA PÅ OCH KOMMA IHÅG ALLT IBLAND. Så dessa inlägg där vi berättar om vår resa på vår hemsida blir även en liten påminnelse och sammanfattning för oss själva av allt vi upplevt den senaste tiden. Och har vi bara så tiden så är det ju också så roligt att skriva om allt vi ser, upplever och om alla fantastiska möten med människor som vid dagens slut är det som ändå ger oss de bästa minnena att ta med oss!

Sedan vårt lilla äventyr i Oriental, North Carolina med bogsering och dieselrensning har vår kära motor skött sig exemplariskt och vi lovar att hon (jo men det är faktiskt en hon) har fått jobba mycket den senaste tiden. Dels har vi ju gått kanaler men sen har det varit väldigt lite med vind generellt längs hela kusten varför vi fått gå många distanser per motor. Och vi har ju lite tidspress eftersom kusten är lång och tiden här är begränsad och vi vill ju komma så långt som möjligt och se så mycket som möjligt. Planen var från början att vi skulle ta oss ändå upp till Nova Scotia, Canada. Men nu är planen att ta oss upp till Maine för att sedan gå söder ut igen. Dels för att vi har haft och kommer att få efterlängtade familjebesök på S/Y Looma IV och för att vi i mitten på september tar upp båten på land nere i Chesapeak Bay då vi flyger till Europa i 1,5 månad.

Vi möter en svartbjörn
Efter Oriental gjorde vi ett nytt försök att fortsätta norr ut. Den ankringsplats vi planerat för första natten visade sig vara urusel i det blåsiga och regniga väder som rådde. Istället fortsatte vi fram till en flod som heter Alligator river och trots att det började lida mot kväll så gick vi in i floden där det var lä och lugnt med stilla vatten och vi tänkte lite naivt att vi kunde lägga ankare någonstans här. Så här års börjar det inte mörkna förrän vid 21-tiden på dessa breddgrader och vi flöt fram längs öde och skogskantade strandkanter och vi såg inte en enda annan båt. Rätt som det var såg Mads något svart bland buskarna i strandkanten. Vi stannade båten och Mads visslade högt och ljudligt och plötsligt står han där på bakbenen och kikar på oss över buskarna! En svartbjörn! Lotta hann springa ner och hämta systemkameran och Mads visslade igen och vips dök han upp igen på bakbenen och kikade återigen nyfiket på oss och vi fick i alla fall en bra bild. Vilken lycka och höjdpunkt! Så tuffade vi på vidare men hittade ingenstans som lämpade sig för ankring. Vi gjorde ett försök där floden breddade en del men stötte i botten och kom loss som tur var så efter det gjorde vi inga fler försök. Efter ett par timmar kom vi ut ur kanalen och hittade en vik där vi hann ankra upp precis innan mörkret lade sig helt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Historiens vingslag på hög nivå
Nästa dag fortsatte vi norrut med sikte på Elisabeth City som ligger precis vid början av en kanal som heter Great Dismal swamps. Denna kanal är mycket omdiskuterad bland ICW-farare. En del älskare den och andra hatar den. Kanalen är en, i mitten av 1700-talet, av slavar handgrävd kanal för att frakta avverkad skog vilket var en stor verksamhet i området där bland annat självaste George Washington köpt upp stora arealer. Detta innebär att floden har en sluss i varje ände för att reglera vattenflödet och att den påverkas av hur mycket vatten det finns i den sjö där vattnet tas ifrån. När det är torrt och lite regn kan vattennivån gå ned rejält och man stöter i botten och saker på botten lite mer än vad som är bekvämt. Ibland stängs kanalen helt för fritidsbåtar pga vattenbrist. Det gäller att kolla upp vattenstatusen i förväg om plan finns på att gå denna väg. Annars finns en annan kanal längre österut där de flesta som går ICW går vilken alltid är passerbar.

I alla fall så kom vi till Elisabeth City där det finns gratis bryggplatser för besökande båtar. Både mitt inne i själva staden och som vi hade läst om, vid ett universitet i staden. Vi hade ringt och pratat med ansvarig på universitet att det fanns plats och lade på kvällen till långsides vid deras brygga. Själva universitetet var sommarstängt så det var lugnt och skönt och vi var enda besökande båten.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi hade fått ett tips av vänner som bott i USA om att göra ett besök ute vid havsbandet och närmare bestämt ett ställe som hette Kitty Hawk. Det var här bröderna Wright som uppfann flygmaskinen och som var de första som flög. Under flera somrar utförde sina tester och flygförsök från en ”hög” sandkulle. Efter noggrann undersökning hade de kommit fram till att detta, på den tiden öde område var optimalt för test med konstanta vindar och sanddyner att landa i utan nyfikna ögon. Hit ville vi gärna komma och planen var att på morgonen gå in till stan och se om vi kunde hitta någon buss eller hyra en bil för att ta oss dig. Vi hann inte komma iväg förrän universitetets hamnkapten, Dan, kom förbi för att kolla att allt var bra. Vi passade på att fråga Dan om han kände till hur vi skulle ta oss ut till Kitty Hawk. – Men ta min bil så klart och kör dit ut! Det tar bara en timme. Var svaret vi fick. -Men är du säker på att du vill låna ut din bil till oss? Du känner ju oss inte. – Äh, jag har ju hela er båt här vid bryggan och något säger mig att ni gärna kommer tillbaka till den och jag har två bilar så det är lugnt. Sagt och gjort, vi lånade Dans bil och körde ut till kusten och besökte museet och det historiska området. Det kittlade lite i magen när man tänker på vad de faktiskt åstadkom och utvecklade här. Historiens vingslag, bokstavligen talat! Har ni vägarna förbi rekommenderar vi verkligen ett besök!

Great Dismal swamps
Tidigt om morgonen kastade vi loss från universitetets brygga och gick ut i floden upp mot Great Dismal swamps canal. En näst intill magisk morgon helt stilla och spegelblankt vatten. Vi slussade in som enda båt i slussen i början av kanalen och puttrade sakta fram längs den smala, grönskande och skogskantade kanalen. Man garanterar ett djup på, om det inte är torka, 1,80 meter vilket är precis vad S/Y Looma IV har som djupgående. Men vi hade hört att det just nu var i alla fall minst 2 meter. Men, på botten ligger en hel del stockar som virvlar upp och flyttar på sig när båtar passerar och det är inte ovanligt att man stöter i saker på botten. Vi hade ett par ”dunk” i kölen första dagen på väg till Besökscentret som ligger ungefär halvvägs i kanalen där man kan ligga gratis vid brygga över natten. Vi var den första båten vid bryggan och vandrade sedan runt på vandringsstigarna i området. Framåt eftermiddagen hade vi fått en stor motorbåt framför oss och en segelbåt bakom oss som grannar. På kvällen blev vi överbjudna på en drink hos Mike och Cindy på motorbåten. De hade precis avslutat ”The great loop” som är en rutt många gör i USA och som innebär att man från Florida går östkustens ICW upp och sedan in till The great lakes mellan USA och Canada, därefter ned för floderna som Mississippi söder ut och ut i Mexikanska gulfen, ut i ICW fram till västra sidan av Florida och upp på östkusten igen. En tur genom ca 22 stater och som tar något år eller mer att göra. De var mycket nöjda med sin tur och på väg hemåt upp mot Lake Eire.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsatte genom kanalen nästa dag och bumpade i botten ett par gånger men inget allvarligt denna gång heller. Vid slussen ut från kanalen hade vi fått tips om att om det var en viss slussvakt skulle vi be honom spela på sin conchsnäcka (en sådan där stor rosavit vacker snäcka) vilket var hans stora specialitet. Och vi hade tur, det var ju denne slussvakt just denna dag och han spelade så fint för oss båtar i slussen på sin stora conchsnäcka med rungande applåder från publiken på båtarna. Imponerande att det går att få ut så mycket ljud ur en snäcka! The Great Dismal Swamp kanalen var mysig att gå igenom men inte mer än så. Har man möjlighet är det definitivt något man kan göra i alla fall en gång, men det räcker gott.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fortsatte ut till Norfolk som är en stad med enorm militär marinbas där krigsfartygen ligger på rad i de stora varven. Eftersom vi hade siktet på att ta oss upp till Washington DC ankrade vi upp för natten i en vik utanför Norfolk utan att gå iland och stävade ut i Chesapeak Bay tidigt redan nästa morgon. Inte mycket vind denna dag så det blev mycket motorgång och vi kom fram till Potomac flodens mynning framåt kvällen. Vi ankrade för natten i en välskyddad tyst vik med stilla vatten och en vacker solnedgång. Naturen omkring oss påminde om svensk skärgård och vi njöt av känslan, tystnaden och allt det vackra omkring oss. Det är något vi verkligen njuter av på dessa breddgrader att vinden oftast mojnar framåt kvällen och vattnet blir lugnt vilket nästan aldrig händer i Karibien där det blåser konstant dygnet runt.

Washington DC
Ingen rast ingen ro. Tidigt nästa morgon igen gick vi ut i Potomac river där vi åter igen fick en tidvis vindlös dag och gick mycket för motor. Efter ännu en övernattning på ankare denna gång i flodkanten kom vi på förmiddagen fram till Mount Vernon Estate en bit före Washington DC där George Washington bodde större delen av sitt liv. Detta var och är ett stort gods vid vattnet där George som var mycket intresserad av lantbruk, brukade och experimenterade med grödor av olika slag. Huset och godsets mark är intakt och är idag ett stort och populärt natur- och museiområde. De flesta besökare ankommer dock landvägen eller med färja från Washington. Vi ankrade utanför och tog vår jolle in till bryggan. Vi promenerade upp till husen och köpte entrébiljetter till området och en guidad tur. Väldigt intressant och mycket vackert. Efter en natt på ankringsplatsen fortsatte vi nästa morgon den sista biten upp till själva Washington. Efter ett rejält åskväder undergårdagskvällen blåste det en del och med nordliga vindar rakt i nosen och det var så kallt så kallt! Vi frös ordentligt och tjocktröjor, vantar och buffar till hals och öron plockades fram ur skåpen. Hua!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I Washington får man endast ankra i ett, inte särskilt stort, markerat område utanför marinorna och precis vid sjöpolisens byggnader. Det låg 2 andra segelbåtar när vi kom och det var gott om plats för oss men inte för så många fler båtar. Kanske 2 till hade fått plats. Men det verkar inte vara någon rusning direkt och det var bara vi 3 båtar under den vecka vi var här. Vi rapporterade våra kontaktuppgifter och planerad tid för vistelsen till sjöpolisen och sedan åkte vi in till en av marinorna för att se om vi kunde få lägga vår jolle där när vi var i land om dagarna. Mot en dagsavgift fick vi disponera Yacht klubbens alla faciliteter som de hade i ett helt nybyggt och superfräscht hus. Vatten, duschar, tvättstuga, wi-fi, klubbrestaurangen på övervåningen, dator med skrivare, fullt utrustat kök osv. I marinan finns många fastboende på båtar och stämningen är otroligt trevlig och vänlig. Området där yachtklubben ligger är ett upprustat och helt ny byggt gammalt fiske- och hamnområde och när man kliver ut genom dörren befinner man si g mitt på ett långt promenadstråk fyllt med massor av barer, musik, restauranger, konsertlokaler och pirer som sjuder av puls och folkliv. I ena änden av promenadstråket ligger Washingtons traditionella fiskmarknad med långa rader av diskar fyllda havets läckerheter som skaldjur och fisk. Just nu var det krabbsäsong och diskarna dignade av levande krabbor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi stannade i en dryg vecka och njöt vi av att turista i och utforska staden Washington. En bättre turiststad får man leta efter. Här finns hur mycket som helst att se med alla välkända monument, byggnader, minnesplatser och museum. Allt inom gångavstånd, även om det är långt från ena änden till den andra och de mesta är gratis. Till och med vissa stadsbussar runt i staden är gratis. Vi gillade Washington DC mycket!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Samma vänner, Nina och Lasse, som rekommenderat ett besök ut till Kitty Hawk och som för övrigt är tidigare husbåtsgrannar i Pampas marina i Stockholm där vi bodde innan vi lämnade Sverige, har även tidigare bott i Washington DC. Nu sammanföll det sig så turligt att de skulle komma till Washington under den veckan vi var där och vi fick en supertrevlig och mysig eftermiddag tillsammans. Tänk att man ska behöva åka så långt för att ses! Under vår vecka i yachtklubben lärde vi känna en del av de boende i marinan och sista kvällen blev vi tillsammans med en hel hop andra grannar och vänner inbjudna på drinkar till Jeff och Sharon som bodde på en jättefin stor motorbåt. Mycket kul och ett riktigt härligt avslut på vår vecka i Washington DC.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var vi på väg igen tidigt nästa morgon och vi hade bra medvind tillbaka i Potomac river och kunde faktiskt segla nästan hela vägen ut och gick till samma vik som när vi kom in i floden och ankrade upp på samma ställe runt 21-tiden på kvällen, precis innan det blev mörkt. Det var midsommarafton och vi åt lite jordgubbar och skålade i champagne tillsammans med lite rökt lax och kokt potatis. Så lite midsommar blev det även för oss innan vi stöp i säng efter en lång dag på floden. Vår plan var att vi skulle gå upp i Chesapeak Bay och gå Delawarekanalen och sedan ner och runda Cape May för en nattsegling till New York. Men vindarna ville annorlunda då det skulle vara motvind de kommande dagarna och vi hade ett väderfönster till havs upp till New York med bra vindar, ni minns väl att det varit ont om vind, som vi inte ville missa för allt i världen. Så det blev till att segla ned mot Norfolk igen för att gå ut till havs den vägen och sedan segla 2 dygn upp till New York i ett sträck. Efter en första vindstilla förmiddag och motorgång fick vi våra vindar tillslut och vi seglade på bra hela vägen upp till New York.

Efterlängtat besök
Vi väntade på besök till S/Y Looma IV då Lottas dotter, Susanna, skulle flyga in till New York den 3 juli. I och med att vi passade väderfönstret och sedan seglade hela vägen upp till New York till havs kom vi fram lite tidigare än beräknat och hade 5 dagar på oss fram till Susanna skulle komma. Att ankra upp i själva New York är inte helt lätt om man vill kunna komma iland med jollen och att ligga i marina eller på boj kostar en slant. Vi hade fått tips om en väldigt skyddad vik som heter Great Kills harbor och beslutade oss för att gå dit och ligga på ankare och pyssla med båten vilket verkligen behövdes. Viken är verkligen skyddad och fylld med privata bojar men det går att klämma in sig med ankare på några ställen vilket vi gjorde. Även här fick vi mot betalning lägga vår jolle i en yachtklubb när vi skulle iland. Vi jobbade hårt ett par dagar med att städa och putsa på båten både inne och ute. Sprang på morgnarna på fina promenadstråk längs vattnet och träffade ett amerikanskt par, Trip och Nicole, med The Great Kills som sin hemmahamn och som är medlemmar i OCC, samma internationella segelklubb som oss. De såg vår OCC-flagga och Trip kom över och bjöd in oss på drinkar på deras båt på kvällen. Nästa kväll bjöd vi över dem till oss. De ska också segla upp till Maine i sommar och har seglat där uppe många gånger. Vi fick många bra tips på fina ställen och vi kommer att mötas upp på vägen framöver.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen innan Susanna skulle komma gick vi in mot New York då vi bokat en boj i en yatchklubb i Sheepshead Bay på Coney Island, söder om Manhattan. Tanken med detta val var att vi ville ha hyfsat nära in till NY den 4 juli då vi ville kunna åka in till Manhattan och se fyrverkeriet från Brooklyn bridge på kvällen och att även Susanna skulle få vara med ombord och se New York från vattnet när vi gick igenom East river ut mot Long Island, vilket varit en av våra höjdpunkter på vår ”Bucket list” och allt deta till ett skäligt pris. Vi låg bra på bojen, med tillgång till vatten, duschar och om vi ville upphämtningsservice vid båten av yachklubbens personal och båt.  Läget var bra med ca 15 minuters promenad till tunnelbanan och sedan ca 30 resa in till Manhattan. Det var även promenadavstånd till Coney Island boardwalk som är en 5 km lång strandpromenad längs havet och en lika lång och välbesökt sandstrand dit New Yorkborna vallfärdar heta sommardagar. Här finns även restauranger och ett stort nöjesfält.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Susanna kom och det var ett efterlängtat besök för den ömma modern! Den 4 juli promenerade vi längs en välfylld strandpromenad längs havet och stranden till nöjesfältet där Mads och Susanna åkte en attraktion, Sling shot, vilket kan översättas med slangbella. Två stolar i en stålkonstruktion som en rund kula fäst i två ”gummiband” som stramas upp och kulan far i väg högt, rakt upp i himlen och sedan upp och ned till den stannar och sedan sänks de ned till marken igen. Helt galet! Men de var helt rusiga och glada när de kom ner igen. Helt galet! På kvällen åkte vi in till stan och fick se ett fantastiskt fyrverkeri, det största någon av oss någonsin sett.

Nästa morgon lämnade vi vår boj för att gå upp till Manhattan och sedan genom East river. Här är det otroligt viktigt att räkna rätt på strömmarna då de i East river på sina ställen kan gå upp till 5 knop och få det emot sig är varken klokt eller roligt. Vi tog höjd för att kunna ta en extra liten vända förbi Frihetsgudinnan och södra Manhattan. Dagen var lite disig men solen kikade igenom diset och vi njöt av utsikten vi bjöds på. Att få segla helt tätt inpå Frihetsgudinnan och längs med Manhattan skyline var en nästan overklig men otroligt häftig upplevelse och en dröm som gick i uppfyllelse. New York är och förblir en av våra absoluta favoritstäder och hit kommer vi komma många gånger till! På eftermiddagen nådde vi vår destination, Port Washington på Long Island. Här finns bojar för besökare och de första 2 dygnen får man ligga helt gratis vilket är fantastisk trevligt. Det går pendeltåg in till Pennstation på Manhattan som tar ca. 40 minuter och vår plan var att vi härifrån under dessa två dagar skulle åka in till New York och turista lite. Det vi inte räknat med var att tågbiljetterna var snuskigt dyra, 18 dollar per person tur och retur! Sen om man vill ta sig runt i New York med tunnelbana måste man köpa ytterligare biljetter för det. För oss 3 personer hade det varit både bättre och klart billigare att ligga kvar på bojen i Sheepshead Bay för 40 dollar/dag och åka tunnelbana på de kort vi redan hade köpt. Men det är alltid lätt att vara klok i efterhand. Men nu vet vi det inför tillbakavägen söder ut! Nåväl, vi turistade och njöt av NY i 2 dagar innan vi fortsatte mot Boston där Susanna skulle kliva av efter 17 dagar ombord.

I klassiska segelvatten
Men innan Susanna åkte hem hann vi med ett besök på Block Island där vi plötsligt blev 4 svenska båtar på väg åt olika håll som möttes upp. Förutom oss på S/Y Looma IV var det Susanne och Lasse på S/Y Sea Wind, Björn och Gertrud på S/Y Think Twice och Jan-Olov och Christina på S/Y Glittra som alla möttes upp första kvällen på S/Y Think Twice på en sundowner. Vid sådana här tillfällen är Facebook verkligen ett suveränt och enkelt verktyg att hålla kontakt med vänner med! Och senare på kvällen samlades vi på stranden för att avnjuta en skön blueskonsert.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter Block Island tog vi en dag och en natt i klassiska seglarstaden Newport. Därefter seglade vi ut till Marthas Vineyard där vi utforskade öns mysiga små städer och passade på att sola och bada på de fina stränderna. Ön är en verklig sommarö med anor och med många fina och stora sommarhus, båtfolk och sommargäster av alla de slag. Det rådde en härlig sommarstämning i en skön blandning lite som Sandhamn möter Gotland. Det var förövrigt här den klassiska filmen Hajen spelades in. Och de finns verkligen i vattnen häromkring vithajarna, om än lite längre ut mot havet på utsidan av Cape cod. Under de dagar vi var på Marthas Vineyard hade 2 stränder ute på Cape cod stängts av en dag då vithaj siktats i vattnen nära land.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa stopp var en stad som ligger längst upp på Cape cod och som heter Provincetown. Också detta är en härlig sommarstad med massor av folk och ett sjudande folkliv men med en helt annan atmosfär och blandning av sommargäster. Denna stad kan mer beskrivas som en ständigt pågående Pridefestival i sommartid. Prideflaggorna vajar överallt och majoriteten av människorna på gatorna är män av alla de slag, åldrar och utförande. En riktigt cool stad! En annan rolig sak med staden är att här bor en hel del portugisiska ättlingar som kom hit runt sekelskiftet som valfångare från Azorerna och den portugisiska flaggan vajade på många ställen i staden. Här tog vi även en turbåt ut på valsafari för att se knölval som om sommaren samlas ute i havet utanför Cape cod för att äta upp sig. Vi var ju tidigare i år på Dominikanska republiken och bl.a. i Samana Bay där samma valar samlas om vintern för att para sig och föda sina ungar och simmar sedan alltså upp hit till Cape cod till sommaren. Vi blev inte besvikna och fick se mycket val på nära håll under den dryga timme vi låg därute. Man blir både förundrad och ödmjuk inför dessa majestätiska och fantastiska djur!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tiden går så fort
Det började närma sig tid för Susannas hemresa och vi seglade nu vidare till Boston. Här är det inte helt lätt att hitta bra ankringsplatser och de få marinor som finns är svindyra. Men vi hade fått tips om att man får ankra mitt i Bostons hamn i ett särskilt anvisat område. Troligen egentligen för fraktfartyg och dylikt. Men, sagt och gjort, även om det kändes lite märkligt och utsatt till att börja med, ankrade vi upp en bit utanför en marina. Här passerade dagen lång färjor, turistbåtar, taxibåtar osv i full fart helt utan hänsyn, så det gungade bra på båten. Det lugnade dock ned sig på kvällen och nätterna var helt OK. Vi hittade en publik brygga mitt i stan där vi kunde låsa fast vår jolle. Det stod att bryggan endast var för av- och påstigning av passagerare men vi såg aldrig någon annan båt och det gick ju bra under den vecka vi använde bryggan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde Boston med Susanna under de 2 dagar hon hade kvar. Boston är en trevlig och mysig stad med ett mer påtagligt historiskt arv än andra städer vi besökt här i USA. Och detta är ju en av de äldsta områdena där engelsmännen landsteg. Mayflower, Boston Tea party och början till den amerikanska revolutionen är bara några av Bostons historia. I Boston är en stor del av befolkningen av italienskt ursprung vilket också märks tydligt med ett stort italienskt område med mysiga kvarter och ett otroligt stort utbud av italienska restauranger och delikatessbutiker där vi njutit fantastiskt god mat och nästan ruinerat oss på italienska viner, surdegsbröd, lufttorkade skinkor, salami, ost m.m. När vi seglade över Atlanten hade vi en amerikansk besättning med ombord, Patricia och Carlos, och som bor här i Boston. Och självklart hann vi även med ett kärt återseende och en rolig kväll på, så klart en italiensk restaurang, med dem och deras son Nicolas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen var det så dags för Susanna att lämna oss. Det blev lite tyst och tomt när vi vinkat av henne vid tåget till New York och flyget hem. Avsked av de närmaste är alltid lite extra jobbiga när man är borta så här länge och man inte ses så ofta, särskilt när man inte vet när vi ses nästa gång. Men denna gång kändes det ändå lite bättre eftersom vi vet att vi ses i september då vi tar en liten paus i seglingen och flyger hem till Europa en stund. Tack Susanna för fina veckor tillsammans!

4 reaktion på “Historiens vingslag

  1. Har tyvärr inte lämnat något livstecken på ett tag, men följer Er fascinerande resa och reseberättelse så fort jag får en avisering om nytt inlägg. Fantastiska upplevelser och vilket magnifikt tillfälle att boka av många punkter i en dröm Bucket List! Allt gott på fortsatta resan!

    GMY! // Göran

  2. Hej!
    Följer er häftiga resa med stort intresse.
    Har Google Earth igång samtidigt och kollar hur ni seglar.
    Ha det så bra.
    Christer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.