Att flyta fram på ICWs kanaler

Vi kan inte annat än att hålla med! Här finns allt en båt behöver.

Vi kan inte annat än att hålla med! Här finns allt en båt behöver.

SÅ HAR S/Y LOOMA IV TUFFAT ÖVER STATSGRÄNSEN FRÅN SOUTH CAROLINA TILL NORTH CAROLINA SOM VAR HELT ODRAMATISKT OCH DET VAR KNAPPT ATT VI MÄRKTE NÅGOT AV DET. Inga skyltar längs kanalen som talade om att vi lämnat South Carolina eller att vi kommit till North Carolina. Det som sker när vi korsar en statsgräns, och även när man lämnar en kommun för en annan inom en delstat, är att vi måste ringa in till US Customs and Boarder control, CBP, och anmäla vår ankomst. De vill ha vårt ”Cruising permit” nummer och så gör de en anteckning i ett register där man kan följa vår resa i landet. Det råder en del förvirring bland oss utländska seglare kring detta då informationen varierar kraftigt. När vi till exempel klarerade in i Key West sa de ingenting om detta varför vi inte gjort någon anmälan, eftersom vi inte kände till det, förrän vi kom till Charleston och träffade ett Holländskt par som frågade oss om vi hade telefonnummer till CBP i Charleston för att anmäla ankomst. Sen har vi hört de som tyckt sig förstå att man inte behöver anmäla ankomst i stater eller kommuner om man har ett Cruising permit o.s.v. Men man SKA alltså anmäla sin ankomst och de brukar då meddela när och till vart man ska göra nästa anmälan. Och har man oturen och missar att anmäla ankomst så kan de kosta $5000 i böter.

Ut på havet igen
Kanalresan över gränsen mellan South- och North Carolina blev både en varm och lång dag och gick genom kanaler som var idel kantade av bostadsområden men oftast både fina och vackra hus, men efter ett tag blev det lite enahanda och långtråkigt. Vår plan var att gå kanalerna hela vägen upp till en stad som heter Beaufort. Men när vi tittade på nästa dags rutt såg den ut att vara precis likadan och det kändes lite trist. Så vi började titta på alternativet att gå ut till havs istället och göra en natt segling upp till Beaufort. På så sätt tjänade vi en hel dag samt att vi slapp en tråkig och varm kanaldag och så sparade vi på både motor och diesel så klart. Vi hittade en utfart bara några timmar efter den tilltänkta ankringsplatsen för natten och det var en utfart genom sandreven som var ”säker”. Det finns en hel del utlopp i sandbankarna längs kusten men de flesta är dels alldeles för grunda för vår båt och många är dessutom farliga vid svall och sjö då vågorna och strömmarna bygger upp och skapar farliga situationer om vädret inte är bra. Sagt och gjort, vi förberedde oss för en natts segling. Det är lätt att bli bortskämd med att gå på kanalerna där vi inte behöver sjöstuva båten innan avfärd utan allt kan stå framme, fönster och luckor kan vara öppna under gång etcetera. Vi kom ut runt 18-tiden och det var lite gropig sjö men vinden var bra och så snart vi fått upp seglen blev livet genast bekvämare ombord men fortfarande lite guppigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi gjorde bra fart under natten och kom fram på tidiga morgontimmarna och valde att gå till en ganska öppen och enkel ankringsplats istället för att gå in i Beauforts ankringsvik direkt utanför staden för att slippa navigera runt bland ankrade båtar i mörkret. Vi fick ned ankaret och sov sedan ett par timmar innan vi sedan gick in och ankrade upp i Beaufort. Själva ankringsviken är ganska lång men inte så bred och det låg en del båtar där redan men vi hittade en ganska bra plats som för övrigt var precis bredvid den svenska båten S/Y Sea Wind. Vi har tidigare, både på Kanarieöarna och i Karibien, mötts endast som kortast, ibland bokstavligen när de varit på väg ut och vi på väg in, och aldrig hunnit umgås. Men det fick vi ändrat på under de dagar vi spenderade här i Beaufort.

Amerikansk gästfrihet när den är som bäst
Beaufort är en trevlig och lugn liten småstad precis innanför sandbankarna vid havet där man tidigare levde av och försörjde sig av fiske. Idag är det i princip endast turismen som staden lever av och det finns lite affärer för shopping och en del restauranger att välja på. Staden är välmående och liksom de tidigare städer vi besök är de flesta hus både vackra och välbehållna. Efter vår ankomst tog vi vår jolle över till S/Y Sea Wind för att säga hej och sedan ta en tur på byn. Susanne och Lasse bjöd in oss på en ”sun downer” på kvällen vilket vi gärna tackade ja till. Dessutom hade de varit i kontakt med Beaufort OCC (den segelklubb vi är med i) port officer, Dianne, som erbjudit sig att köra dem till mataffären nästa dag och vi var också välkomna att följa med. Det blev bestämt att Lotta och Susanna skulle åka med Dianne och herrarna skulle stanna hemma och pyssla lite med båtarna. En fördelning samtliga var nöjda med.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa morgon kl.9 hämtade Dianne upp Lotta och Susanne vid jollebryggan. Det är en fantastiskt pigg och vital dam på 76 år som själv varit långfärdsseglare men som numera är änka. Hennes man dog under tiden de var ute och seglade och när hon fick båten tillbaka till USA, just till Beaufort och därefter såld, beslutade hon sig för att stanna kvar ett halvår innan hon flyttade tillbaka hem till Texas. Det var 10 år sedan och hon är fortfarande kvar i Beaufort och mycket aktiv i en hel massa föreningar i staden. Allt ifrån det lokala marina muséet till båtklubb plus att hon är en mycket aktiv port-officer för OCC och välkomnar alla som kommer hit med att erbjuda sina tjänster och nu var det vår tur att få njuta av Diannes gästfrihet. Först körde hon oss till en Lidl-butik: ”För alla européer gillar Lidl.” Och faktiskt, det kändes som att vara hemma i Europa och handla för en stund. Butiken var både fräsch och välsorterad och vi handlade en hel del båda två. Därefter tog vi en lunchpaus och sen tyckt Dianne att vi skulle ta en tur även till Walmart då Lotta råkat nämna att hon ännu inte hade hunnit besöka någon Walmart-butik. Det är en helt enorm butik med ALLT man kan tänkas behöva. Allt ifrån mat till trädgårdsprylar och kajaker! Och här shoppades det lite till och Lotta hittade äntligen nya kuddar vilket stått både högt och länge på önskelistan! Nu sover vi gott om nätterna igen då våra förra kuddar tappat sin spänst så att säga.

Grillkväll och galet åskväder
Det blev en kanontrevlig nästan heldag för oss damer och på kvällen blev vi bjudna till Diannes Yacht club som hon är medlem i där det var en så kallad ”pot luck” kväll vilket de har varje torsdag. Alla tar med eget kött att grilla samt en sidorätt att bjuda på och som ställs fram på ett bord så att alla kan ta och smaka av det som tagits med. Mycket enkelt och kul! Så klockan 18 kom Dianne återigen ner till jollebryggan och hämtade upp oss alla fyra för en färd ut till segelklubben. Alla var mycket trevliga och vi fick en trevlig kväll med massor av god mat och i trevligt sällskap. Dagen efter seglade S/Y Sea Wind vidare och vi beslutade oss för att stanna ytterligare en dag för att städa och fixa lite med båten. Vi besökte även stadens marina muséeum som var riktigt fint och intressant. Det regnade lite på eftermiddagen men framåt kvällen klarnade det upp igen. På kvällen tog vi det lugnt i båten och när det började bli dags för att gå och sova började det regna och sen kom åskan! Vi hade hört under dagen på lokala radion när de avbröt sändningarna med varningsmeddelanden om åsk- och hageloväder där man uppmanade innevånarna att söka skydd inne i husen bort från fönster och att man skulle förvänta sig hagel stora som pingisbollar och skador på både fönster och bilar. Men det var längre norrut så vi kände oss lugna. Nu fick vi inget hagel men väl åska som vi aldrig upplevt tidigare! Det blåste runt 20 meter per sekund, regnet vräkte ned och vattnet fullständigt kokade och piskades på tvären omkring oss och det blixtrade i ett och åskknallarna dundrade ikapp. Så kom en rejäl knall riktigt nära och våra instrumentpaneler för watermakern och solpanelerna blinkade till och tändes upp. Uh uh, inte bra. Mads var snabb och stängde av all el i hela båten och sen kunde vi bara vänta till det hela lugnade ned sig någon timme senare. Och som tur var hände det ingenting med våra instrument men vi hörde att minst 3 andra båtar omkring oss fått både den ena och det andra instrumentet utslaget och förstört av den där åskknallen. Man känner sig väldigt liten och utsatt i ett sådant läge när ens 15 ton tunga båt hänger i en kätting på ett ankare och bara hoppas på att det håller. Nästa morgon kunde man se att så gott som alla båtar hade nog flyttat på sig lite grann. Någon hade draggat helt och fått ankra om men de flesta hade nog klarat sig lika bra som oss. Det är skönt med ett ankare man kan lita på!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen efter drog vi upp vårt ankare och fortsatte vår färd norrut på ICWs kanaler med siktet på en annan ännu mindre liten stad som heter Oriental. Även här ankrade vi upp bredvid S/Y Sea Wind som ju låg en dag före oss. Oriental ha runt 900 innevånare och är inte stort men väldigt mysigt. Här kretsar mycket kring båtar och havet och det sägs att många av stadens innevånare består av inflyttade båtfolk. Här finns 2 bra båtbutiker, ett par båtvarv och många duktiga båthantverkare av olika de slag. Människorna här är så otroligt vänliga och pratsamma. Alla hälsar, byter några ord, frågar var vi kommer ifrån och det finns väldigt mycket rolig kreativitet överallt när man börjar titta. Allt ifrån brevlådornas utformning till utsmyckning av trädgårdar.

På kvällen bjöd vi in Lasse och Susanne på en drink på S/Y Looma IV och sedan åkte vi in till byn och tog en öl på en utebar vid hotellet mitt i stan där det var en trubadur som spelade. Här kom vi i samspråk med massor av stadens trevliga innevånare. Musikern som spelade var borgmästarens make och även självaste borgmästaren var även på plats med några vänner. Bartendern, Justin, var en pratglad typ och drev även catering och vips så var vi inbjudna att äta brunch på stadens bryggeri dagen därpå där han fixade maten. Sagt och gjort, nästa dag gick vi dit alla fyra och satt i bryggeriets ölträdgård ”biergarten” och åt traditionell lokal brunchmat och lokal öl. Gott och trevligt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

En gång var vi i Oriental två gånger
Två dagar i Oriental kändes lagom och nästa dag var det dags att fortsätta. S/Y Sea Wind hade problem med avgasröret och skulle få det svetsat efter helgen och blev kvar någon eller några dagar till. Vi sa hej då än en gång och vi drog upp ankaret. Dagens rutt började med ett par timmars överfart över ett stort öppet sund innan vi kom in i en kanal igen. Det var lugnt i början men sen började vinden öka mer och mer och det var motvind. Snart hade vi 10-13 meter per sekund rakt i nosen och S/Y Looma IV stångade fram i vågorna som växte en del. Och motström hade vi också på köpet så det gick ganska långsamt framåt. Så äntligen var vi över och började komma in mot land och det lugnade ned sig lite. Så plötsligt hostade S/Y Looma IV till och sen dog motorn helt. Mads försökte få igång den igen men det ville sig inte. OK, vi låg i infarten till kanalen och det var smalt med grunt vatten på båda sidor. Snabbt ned med ankaret som tog direkt som tur var. Mads felsökte och bytte diverse filter men motorn ville inte komma igång. Vad göra? Där vi var och lång sträcka framför oss fanns absolut ingenting och verkligen ingenstans vi kunde få hjälp ifrån. Nu var vi glada att vi lyssnat på de goda råd vi fått från seglande amerikaner om att teckna en bogseringsförsäkring i USA. Det är lätt att fastna på sandbankar och lera eftersom kusten och kanalerna är så grunda. Som tur var hade vi lite täckning på mobilen och ringde upp försäkringsbolaget som var supertrevliga och professionella och inom en timme möttes vi upp av ”Captain Ralph” och hans bogserbåt som bogserade oss hela vägen tillbaka till Oriental men denna gång på andra sidan staden där båtvarven ligger dit vi nu skulle. När vi väl var på plats på utsidan av en annan båt kom personalen förbi och det blev överenskommet att de skulle komma förbi kl.8 nästa morgon. Mads hade lite svårt att bara sitta och vänta så länge så han började felsöka igen och inom någon timme hade han fått igång motorn som verkade gå utan problem. Det var massor av smuts från dieseln som hade satt igen både här och där och vi pumpade upp lite diesel från botten av vår tank och såg genast att det här ser inte bra ut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa morgon visade Mads vad vi fått ur tanken och det stod klart att vi troligen hade någon form av algbeväxtning i tanken och att vi behövde filtrera all diesel, cirka 250 liter. Nu hade de inte någon sådan utrustning men varvet bredvid hade det och vi flyttade över till andra sidan kanalen där vi på eftermiddagen fick hjälp med att filtrera all vår diesel. Snabbt och effektivt och alla var så hjälpsamma och trevliga! Vi stannade kvar vid bryggan över natten och nästa morgon gjorde vi så ett nytt försök att lämna Oriental. Även denna dag fick vi mer vind än vad prognosen sade ute på det öppna vattnet, men denna gång till vår favör och med vind så att vi kunde segla hela vägen fram till kanalen. Riktigt skönt! Det här med att segla, båtar och väder, det innebär verkligen att man aldrig vet hur dagen ska sluta. Och så här långt har alla våra dagar på detta seglingsäventyr slutat bra. Vi vill gärna tro att det beror på kloka och välgrundade beslut men också ibland så klart med en gnutta tur och vi tänker fortsätta på samma inslagna väg framöver!

4 reaktion på “Att flyta fram på ICWs kanaler

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.