Var ligger Carriacou?

En smoothie med utsikt i Hillsborough på Carriacou.

En smoothie med utsikt i Hillsborough på Carriacou.

VAR LIGGER CARRIACOU? DET HADE INTE VI EN ANING OM OCH VI HADE INTE HÖRT TALAS OM DENNA Ö FÖRRÄN VI KOM HIT! Men hoppsan vad denna ö hade mycket att ge oss. Så mycket att vi fastnade här och blev kvar i 4 veckor för att sedan komma tillbaka ytterligare en vecka. Vi tycker så mycket om denna ö och av alla öar i den södra delen av Karibien vi hunnit med att se, tycker vi att detta är den mest genuina och trevligast ön vi varit på så här långt! Ön ligger strax norr om Grenada och gör inte mycket väsen av sig och det är inte mycket turister, mest seglare faktiskt och en del dykare, och det är ju precis detta vi uppskattar och tycker så mycket om. Sen finns här även fantastiskt fina och glest befolkade stränder och massor vackra och levande korallrev för suverän dykning. Människor är genuint trevliga och detta är faktiskt den första ön där det känns tryggt för Lotta att ta sig ut och springa ensam. Jo, här trivs vi!

Glatt återseende

När vi ankom Carriacou och närmade oss ankringsviken Tyrell Bay såg vi på vår kartdator att den indikerade om att det låg en båt som vi känner, S/Y Yin n Yang, en bit in i viken. Eftersom vi visste att de befann sig och till och med arbetade på Grenada, blev vi glatt överraskade över att de var här! Mycket riktigt, här var de på påskledighet då det ju var mitt i påsken och hade seglat över till Carriacou tillsammans med några kollegor. Vi ankrade upp en bit framför dem och blev raskt inbjudna till knytis på kollegornas båt och det blev en mycket trevlig kväll med härligt sällskap och god mat. Vi hann umgås en del även nästa dag och kväll och sedan var de på annandag påsk tvungna att segla hem till Grenada. Det är så rolig med alla dessa oförutsedda möten med seglare vi känner och som vi tidigare träffat på vägen. Det är en skön känsla med att träffa någon man känner igen då vi konstant susar förbi och kommer till nya platser med nya människor och nya ansikten. Så när ett bekant ansikte dyker upp blir man så glad över att få se något bekant igen bland allt det nya. Särskilt med våra Viking Explorer vänner som vi seglade över Atlanten med känns det extra mycket som att vi har ett lite speciellt och särskilt band emellan.

Så vinkade vi av Grenadaborna och gav oss iväg på en promenad i land för att se oss omkring i omgivningarna och få röra lite på benen. Vi började med att gå längs stranden i Tyrrell Bay och passerade ganska snart ett dykcenter. Mads har ju dykt i många år och gjort dyk på många ställen under hela resan från Sverige och har certifikat för Rescue diver. Ända sedan vi lämnade Sverige har Lotta haft en komplett dykutrustning med i båten men har saknat dykcertifikat och planen har varit att det skall tas på vägen. Nu har det inte stått högst på Lottas prioritetslista i kombination med lite osäkerhet och tveksamhet till om dykning verkligen är något för henne. Men sedan vi kom till Karibien har det känts mer och mer som att det ändå vore kul att ge det en chans, bara vi kommer till ett ställe med ett bra dykcenter. Och här på Carriacou hade vi hittat och läst om ett dykcenter med många goda vitsord och gott rykte. Även Mads hade en plan om att vidareutvecklas inom dykningen genom att ta certifikat för Divemaster, vilket är ett kommersiellt certifikat som innebär att han kan jobba med dykguidning och dykutbildning. En Divemaster kurs hade inköpts redan i Sverige året innan vi seglade iväg, men på grund av jobb utomlands hann Mads inte genomföra kursen. Dock har tanken lurat i bakhuvudet att om tillfälle dyker upp, skulle Mads kunna ta certifikatet under resans gång istället. Och här dök det upp! Tillfället alltså. Nyss ankomna till Carriacou med ett välrenommerat dykcenter och med tid att avsätta minst 3 veckor som det skulle ta för Mads att ta sitt certifikat. Sagt och gjort, vi gick upp till det första dykcentret där på stranden och tog ett snack med ägaren som var på plats trots att det var annandag påsk och helgdag. Det var inte det dykcenter vi läst om men även detta hade goda referenser. Men, det kändes inte helt övertygande efter detta första möte där upplägget för Mads kurs inte var helt optimalt där ägaren helst såg att Mads skulle stanna kvar och jobba en månad efter genomförd kurs. Inte helt vad vi hade lust eller möjlighet till då vi i maj väntade besök av Mads syster. Vi tackade för oss och vandrade vidare längs stranden och kom förbi ytterligare ett dykcenter men som var stängt denna dag. Så vi fick vänta med att prata med dem till nästa dag istället.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Promenaden fortsatte längs en lång rak väg längs vilken massor av getter sprang lösa kors och tvärs. Överallt här på ön går det lösa djur längs vägarna, getter, får, höns, kor och hundar. I slutet av raksträckan vek vi av på en liten väg ner mot vattnet och till en strand vi hört om som heter Paradise beach. Och det var verkligen en paradisstrand! Vit sand, turkost vatten, palmer och nästan inga människor. Hit tog vi under vår vistelse många promenader på lediga dagar med en promenad längs stranden, en dricka på strandbaren och sedan hem till båten igen. Vi älskar the ”slow life”!

 

Dykarcertifikat äntligen på gång

Sagt och gjort, näst följande dag åkte vi in till land och besökte det andra dykcentret som var stängt dagen innan. Det visade sig att det var detta dykcenter vi läst om men att det numera var uppköpt av ett större dykcenter som hade sin bas inne i huvudorten Hillsborough. Gary som var den som tog emot oss var otroligt sympatisk och vi kände båda två att det här funkar för oss. Dessutom fanns möjlighet att påbörja båda kurserna, grundkursen Open water för Lotta och Divemaster utbildningen för Mads redan nästa dag. Jamen då kör vi! Lottas utbildning var bara 4 dagar lång så det var snabbt gjort medan Mads utbildning tog drygt 3 veckor, med hela dagar fyllda med dykaktivteter mellan 8-17 sex dagar i veckan och sedan teoristudier på kvällarna och om söndagarna som var den enda lediga dagen. Otroligt intensivt men roligt!

 

Lotta fick sitt Open water certifikat och har nu gjort en hel del dyk efter genomförd kurs. På kursen var det bara två deltagare, Lotta och Bruce, en äldre amerikansk herre på 74 år. Så imponerande att ta dykarcertifikat i den åldern. Bruce två år yngre syster, Wendy, hade med sin man Bob, hade sedan 11 år tillbaka ett hus på Carriacou där de numera spenderar vintrarna och Wendy tog sitt dyk certifikat för 2 år sedan och deltog på några av dykutflykterna i slutet av Bruce och Lottas kurs. Lotta och Wendy klickade direkt och blev riktiga dive buddys och umgicks efter kursen både på land och i vattnet och dök ett par gånger tillsammans.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Mads blev efter allt slit godkänd Dive master och blev även licensierad Lion fish hunter. Det betyder att han får jaga Lion fish med en form av harpun. För den som inte vet, kan det ju låta bryskt att jaga en särskild sorts fisk. Men denna egentligen ganska vackra fisk ingår inte naturligt i det marina fiskbeståndet i dessa vatten utan är en rovfisk som äter allt i sin väg och kan utplåna allt liv av fisk på korallreven. Fiskarna har gift i sina taggar och man måste vara försiktig vid närkontakt varför man beslutat att för att få fiska dessa fiskar, måste man genomgå en kort utbildning för att lära sig hantera fisken på rätt sätt. Fisken går att äta och det finns även konstnärer som skapar smycken gjorda av delar från fiskarna.

 

Alla dessa underbara möten

Under veckorna på Carriacou lärde vi känna så många härliga människor, både säsongsboende, inflyttade bofasta och locals samt andra långliggande seglare i seglar communityn i Tyrell Bay. För den som önskade fanns här en hel del sociala aktiviteter att delta i som yoga 3 gånger i veckan, noodle som är vattengympa med en frigolitrulle 3 gånger i veckan, dominospel flertalet gånger i veckan osv. På fredagkvällar var det live musik på en av barerna vid stranden. Det finns fina och roliga vandringsleder, underbara stränder för sol och bad och inte minst fantastiska vatten för dykning och snorkling. Av det ställen här i södra Karibien som vi besökt har Carriacou i särklass det bästa dykvattnen med många fina dykplatser med mycket att se och ett rikt marint djurliv.

Eftersom Carriacou ligger precis ovanför Grenada är det en ö alla passerar på vägen dig och vi hade under vistelsen även förmånen att få träffa en hel del både nya och kända seglarvänner på väg söder ut. Det var seglarklubbsvänner från Oceanseglarklubben (OSK) i Stockholm och seglarvänner från Viking Explorer blandat med seglarvänner vi träffat tidigare under vår resa från Sverige. Bland annat Peter och Jackline på S/Y Ellen från OSK, Lotta och Micke på S/Y Svea från Viking Explorer och Kim och Marie på S/Y North Star som vi träffade första gången förra sommaren i Medelhavet på Formentera. Seglarvärlden är inte så stor som man kan tro och vi rör oss ju i samma områden där vi vänlig men bestämt alla styrs av säsonger med dess väder och vindar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Carriacou är en ganska liten ö som tillhör Grenada med cirka 8000 innevånare som försörjer sig i huvudsak på fiske, odling och sjötransporter mellan omgivande öar. Carriacou har en lång tradition av båtbyggande och är känt för detta och på den östra sidan av ön, i byn Windward, finns traditionella båtbyggarvarven. Ön är även känd som den vänligaste ön i hela Karibien och lever verkligen upp till sitt rykte. Carriacou är genuint karibisk och människorna är otroligt sköna och så trevliga och alla och jag menar verkligen det, alla hälsar på varandra och även på oss. Det anses väldigt oförskämt att inte hälsa eller byta några ord på vägen. Här lever man ”The slow life” och stressar inte. Man önskar inte jobba mer än man behöver och samlar inte pengar och saker på hög bara för att, utan man nöjer sig med att ha så man klarar sig. Det handlar om att njuta livet och man får inte ha bråttom. En dag tog Lotta bussen tillbaka till båten medan Mads var kvar och pluggade med sin mentor. Buss är små minibussar med en chaufför plus en konduktör som tar betalt. Man klämmer in så mycket folk som det bara går, rekordet vi har är 23 personer i en och samma buss, och det spelas hög musik och körs fort på små skumpiga vägar. Denna dag var det endast 3 passagerare och på vägen hälsas och pratas det konstant genom de öppna fönstren. Man fattar inte hälften av vad de säger när de pratar med varandra. När vi kom utanför stan svängde bussen plötsligt in på en bilverkstad och det skulle tydligen göras något och bytas något som var blått, vilket var typ det enda som gick att uppfatta och första. Motorhuven öppnades och mekanikerna, chauffören och konduktören konfererade flitigt och vi passagerare satt lydigt i bak och väntade tålmodigt. Efter typ en kvart var så allt klart och vi körde vidare och de tackade för vårt samarbete och tålamod. Någon steg sedan av och en annan steg på och det stannades vid vägkanten där en dam iklädd förkläde lagade mat på en grill och en låda med mat skickades in genom bilrutan till konduktören. Kanske var det frugan som lagat lunchlåda eller något. Och sen var vi framme i Tyrell Bay, tackade för åkturen och betalade de 10kr som det kostade. Som sagt, man får inte ha bråttom! Kriminaliteten är i det närmaste obefintlig och här finns inga galler för fönster eller murar runt hus och mark som vi sett på många andra ställen. Och det bästa av allt är denna ö i princip är oexploaterad och avsaknaden av turister och det känns som att de som bor här önskar att det ska fortsätta precis så.

Vidare söder ut

Efter våra 4 veckor på Carriacou kände vi att det började bli dags att segla vidare och ta oss söder ut till Grenada. Mads syster Mette skulle komma i början av maj och hälsa på oss på båten i nästan 2 veckor med flyg bokat till och från Grenada.

Den sista april satte vi så segel och kurs mot Grenada och Prickly Bay där vi visste att en hel del av våra seglarvänner redan fanns på plats. Det börjar nu närma sig orkansäsong och de flesta båtar drar sig söder ut för att antingen stanna kvar och tillbringa sommaren på Grenada eller på Trinidad eller lämna båten på land eller i vattnet och flyga hem över sommaren. Det blir lite som en naturlig samlingspunkt på Grenada just eftersom de som skall stanna eller ta upp båten där kommer dit en stund innan och de som ska vidare till Trinidad gör ett stopp på Grenada innan de fortsätter. Även vi ska ju ta upp båten och gör det på Trinidad men inte förrän i början av juni medan de flesta andra vi känner tar upp båten redan i april eller i maj. Vi hann vinka av ett par stycken som flög hemåt och som seglade vidare mot Trinidad samt fira vår födelsedag i trevligt sällskap med Eva och Tobbe på S/Y Moana. Vår födelsedag, för vi har ju födelsedag på samma dag vi två. Väldigt praktiskt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den sjätte maj kom så Mette och vi spenderade några dagar med att turista runt på Grenada i form av heldagstur runt hela ön med en jättebra guide. Grenada är en vacker ö! Otroligt grön och frodig med höga berg på mitten klädda med riktig regnskog vilket innebär att det finns ett rikt djurliv, en mängd vattenfall att bada i och massa vacker natur att besöka och vandra i. På vår rundtur denna dag besökte vi en muskotfabrik där det torkas, sorteras och paketeras muskotnötter för transport runt om i hela världen. Allt görs för hand och det kändes som att förflyttas bakåt i tiden rejält. Innan orkanen Ivan år 2004 var Grenada ett av de största exportland av muskotnötter men orkanen förstörde en stor del av muskotträden och produktionen har sedan dess inte återhämtat sig eftersom det tar många år för muskotträd att växa till sig så att de ger god avkastning av nötter. Vi bjöds på vackra naturupplevelser när vi besökte och badade i ett vattenfall och stannade i ett naturreservat uppe i regnskogen. Efter en god lunch vid havet stannade vi vid en chokladfabrik med tillhörande odlingar av kakao och fick en genomgång av hur choklad framställs från frukt till chokladkaka. Självklart inhandlades det en del chokladkakor, choklad öl och dracks varm- och ischokladdryck. Efter detta besökte vi ett romdestilleri där man tillverkade rom på samma sätt som man gjort sedan 1700-talet med eld och vatten som drivkraft till de maskiner och utrustning som krävs för att framställa vit rom. Även här reste vi tillbaka i tiden då alla moment i produktionen utfördes för hand.

Detta bildspel kräver JavaScript.

På vägen därifrån passerade vi den gamla flygplatsen som ligger ganska mitt på ön där ett gammalt övergivet rysk flygplan står ensamt kvar och vittnar om en blodig historia för inte alls länge sedan här på Grenada. Till Grenadas nutida historia hör att Kuba hjälpte Grenada att bygga den nya flygplatsen nere på den södra delen av ön och detta blev ett av startskotten till oroligheterna som utbröt då omkringliggande öar bad USA om hjälp för att förhindra att Kuba och Ryssland fick fäste på Grenada som då styrdes av den bland folket mycket populäre Maurice Bishop som regerade under tiden 1979-1983 och som hade ett stort utbyte med Kuba under sin regeringstid. Den regerande Maurice Bishop och ett antal anhängare sköts ihjäl den 19 oktober 1983 av en grenadinsk opposition om försökte ta makten uppe i fortet i huvudstaden St George där de sökt fristad. En vecka senare invaderades Grenada av USA, Barbados och Jamaica. Vi kände inte till denna inte särskilt gamla men blodiga historia på Grenada och blev mäkta förvånade när vi fick den berättad för oss av en av vakterna när vi besökte fortet i St George och lite brydda stod och läste på minnestavlan som satt precis där kulhålen fortfarande kunde ses. Vakten som för övrigt kom från Carriacou och blev så klart genast superglad när vi berättade att vi nyss kommit därifrån och om hur mycket vi tyckte om Carriacou.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Åter till Carriacou

Ett par dagar in på Mettes besök seglade vi åter upp till Carriacou och spenderade ett par sköna dagar där tillsammans. Vi badade och gjorde utflykter runt på ön och besökte bland annat båtvarvet i Windward på den östra sidan av ön där man var i full gång med att bygga en 60 fots fraktskuta enligt gammalt traditionellt hantverk. Vi åt därefter en utsökt god lunch på en resort som heter ”Bogels round house” där restaurangen ligger i huset där nuvarande ägare växte upp och då bodde i huset med sina föräldrar och sin familj. Det finns inte en rak kant i hela huset och mitt i huset står ett träd på vilket de klättrade upp till sovloftet som var placerat på övervåningen. De fick hjälp med designen av taket av en känd arkitekt och designer som även ritat ett annat hus på ön som för tankarna till The Flintstones – Familjen Flinta. De sista dagarna gick vi med båten runt till Hillsborough sidan och lade oss på en boj vid en liten sand ö som heter Sandy Island. Detta är nog så nära bilden av paradiset och Karibien man kan komma med palmer, kritvit sand och det mest turkosa vatten man kan tänka sig. Här är det fantastiskt fin snorkling och vi njöt av vattnet och lugnet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så seglade vi åter ned till Grenada eftersom Mettes hemfärd närmade sig allt för fort. Men först skulle vi hinna ta oss ut på en Sköldpaddeskådartur för att se världens största sköldpaddor, leatherbacks eller havslädersköldpadda på svenska, sent om kvällen komma upp på stranden och lägga sina ägg. Vi hade tur och hittade en tur två dagar innan Mette skulle åka hem och vilken fantastisk upplevelse det var! När vi efter en dryg timmes skumpande på små vägar äntligen kom fram till stranden var det alldeles mörkt och vi fick gå en bit längs stranden med en guide till stället där en sköldpadda vi skulle få följa hade börjat gräva en grop för sina ägg. När vi kom fram var sköldpaddan i full gång med att gräva gropen med sina bakben. Ett mödosamt och långsamt arbete men med precision. När hålet var klart var det rejält djupt och hon började lägga äggen, runt 100 stycken per gång. Därefter började ännu ett mödosamt arbete med att skyffla igen hålet, täcka för och platta till sanden så att äggen inte skadas om någon går ovanpå. Det var helt magiskt och mäktigt att få stå där i nattmörkret och se naturens krafter och hur naturen har sin gång och de är så fokuserade på vad de ska göra att de inte ens märker att vi är där. Efter att honan täckt igen hålet återvänder hon till havet och kommer aldrig tillbaka till hålet igen. En hona återvänder en gång om året till samma strand där hon själv föddes och återkommer honorna 5-6 gånger till stranden för att lägga ägg under perioden för äggläggning. Och de är så enorma! De kan bli mellan 1,8-2,2 meter långa och väga mellan 250-700 kg. Resterande del av året tillbringar de ute till havs och de färdas så långt bort som till Alaska och de kan dyka 1000 meter djupt för att finna mat. Det var verkligen ett minne för livet och vi var alla tre helt saliga på vägen hem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter två mycket trevliga veckor tillsammans reste Mette hem till Köpenhamn och vi passade på att träffa lite fler vänner, dyka, vandra i regnskogen och delta i en hash tillsammans med Björn och Gertrud på S/Y Think Twice. Om vandringen kan ni läsa i eget inlägg som vi gjorde för någon vecka sedan då vandringen var en upplevelse i sig. Fantastisk men lite oväntad kan man säga. Att delta i en hash innebär att man deltar i ett arrangemang där man springer eller går ett utlagt naturspår som sedan avslutas med öl och grillat. Jättekul och trevligt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi hade nu börjat titta på väderfönster för vår överfart till Trinidad och det uppstod ett sådan i början av sista veckan i maj som vi bevakade och det höll i sig och i måndags drog vi upp ankaret i Prickly Bay och seglade ännu mera söder ut till den sydligaste ön i Karibien, Trinidad. Mer om denna segling och våra sista veckor här på Trinidad innan återfärden till Europa får du läsa om i nästa inlägg!

5 reaktion på “Var ligger Carriacou?

  1. WOW, vilket helt fantastisk liv ni har.
    Kul att få följa med sådär på lagom avstånd :-)
    Hoppas få återse er när ni är i Sverige, sen.

  2. Härligt låter det! Bra skrivet med fint flyt och bra bilder! Skriv mer!
    carriacou måste man ju bara besöka!
    Ha det fortsatt fint!

  3. Härligt att läsa till frukostmackan ombord på Maritima här i Stockholms skärgård. Inga palmer eller sköldpaddor så långt ögat når. Carriacou låter helt fantastiskt. Står nog på to-do listan nu…

  4. Vilka fantastiska saker ni får uppleva! Längtar efter att få höra mer. Det står inte på nu förrän ni är på väg mot Europa o den kalla nord. Ja, så farligt är det inte har ju varit runt 25-30 gr länge nu men i morse var det en chock att komma ut, 10 gr o blåst!😛

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *